Inte i en grav – utan under lager av skam, tystnad och någon annans definition av “renhet”.
**Jag försvann medan jag fortfarande levde.**
Jag var elva år gammal. Fortfarande ett barn när det hände.
Min kropp förändrades. Blodet blomstrade mellan mina ben. Och med det tystades något heligt inom mig.
Den dagen tog min barndom slut – inte med firande, utan med tystnad.
Plötsligt fick jag inte skratta högt, cykla, klättra i träd, gå utan att bli iakttagen, prata utan att väga varje ord.
**Allt jag gjorde blev ett hot mot min ”renhet.”**
De sa att det var för att skydda mig.
Men det de skyddade… var kontroll.
Ett system som inte klarar av kvinnor som vet vilka de är.
Ett system som belönar din försvinnande och bestraffar ditt ljus.
Jag bar den svarta chadorn innan jag ens förstod vad skam var.
Och varje lager runt min kropp var som en tyst begravning:
Min röst
Min nyfikenhet
Min rätt att bli sedd utan rädsla
De sa att det var skydd.
Att blygsamhet var min krona.
Men allt jag såg var hur blygsamhet blev ett måttband – “och kvinnlighet ett brott att gömma.”
Låt mig säga detta med hela mitt hjärta nu:
Allt som tystar din själ är inte kärlek. Det är kontroll. Allt som suddar ut din kropp, ditt skratt, din eld – är inte skydd. Det är radering.
Och jag vet att vissa av er som läser detta inte växte upp i Iran eller Afghanistan.
Men du bar din egen version av den tystnaden:
Du slutade bära den klänningen för att de sa att den “drog till sig fel uppmärksamhet”
Du dämpade din röst på jobbet för att vara bestämd gjorde dig ”besvärlig”
Du spelade den goda dottern, goda frun, goda flickan – medan du skrek inombords
Du klädde dig för säkerhet, inte för själuttryck
Renhetskultur är inte bara religiös.
**Den finns överallt där en kvinna förväntas byta sin frihet mot acceptans.**
Du behöver inte be om tillåtelse för att existera fullt ut. Du behöver inte be om ursäkt för din kropp. Du behöver inte bära tystnad som en hedersmedalj.
Det var därför jag skrev min bok.
För att hedra heligheten i min kvinnlighet.